men ajd. och (3)

SOD-SUPP · Söderwalls supplement

men ajd. och *mena? , adj. 1) allmän, gemensam, alla gällande. ther i landihit skal haldas en tiidh vm äreth en mene rätgng som ma kalla landz räth Svartb 350 ( 1435) . 2) allmän, allmänt gängse. war een mena rykt i landet, att wår fader ärchiebiskop skulle then tijdh wara döder Lindblom Äbval 6 (1432, avskr.). togh henne then samme mene soth GPM 2: 176 ( 1504) . 3) hel, samling. " epter . . . mene sweriges gambla lagh och goda sidhwänia " Svartb 69 (1395?). . . . vtan al almänt vtbuþ warþer fori menä rikesens wärn sculd Rydberg Tr 2: 246 ( 1357) . at wi kunnom offuirwäge met wart mena rikesens raadh om mena kirkio, biscopa, klärka priuilegia j wort rike Svartb 436 ( 1449) . knwt . . . sade sigh giort haffue eth stadeligit fast köp medh mene guldsmidz ämbetet STb 3: 287 (1496). j fogdens och mene rdzens nervare STock Skb 266 (1525). 4) menig, gemen, mängden tillhörande. desse ginge til doctoren och prieren medh mene conuentit STb 4: 78 ( 1505) .