oför (1)

SOD1884 · Söderwalls huvudverk av adj.

oför adj. oföör SD NS 2: 227 (1409, afskr. fr. 1411) . vför: vfört Bil 216 . v för ib 104 ; v föra ib 347 . ofös för oför KS 41 (107, 45)), 1) icke farbar, ofarbar. thu vigdhe hafwit thär thu fort vfört lifwer Bil 216 . 2) ur stånd att röra sig, ofärdig. baros o öre a barom Bu 520 . Bil 104 . KS 41 (107, 45) . " at hawa krankan likama oc oföran " MB 1: 113 . hans armbar . . . varþ oför Bu 525 . - varför, orklös, ur stånd till arbete el. krigstjenst. är frälses mannen gamal äller oför, swa at han forma ey siälwer þiänistenne vppe halldä SD 5: 477 (1345, nyare afskr.). han giordhe tha fult for sin fadher badhe a thingom och stämpnom, for thy at han war gamal oc oföör ib NS 2: 227 (1409, afskr. fr. 1411). som ej med frihet kan röra sig. var vordhin stadughir aff ostadughum ok föör aff oförum Bil 880 . 3) ur stånd, oduglig. lhänna händher wrdhu v föra til ärwdhis Bil 347 .